Tittilina

Ljudet av ett stilla sommarregn berör mig
Har legat kvar i sängen en stund och lyssnat på ett sakta sommarregn, att höra det mitt i all kaos inombords är nåd, det ger ett inre lugn som jag så väl behöver just nu. 
Det är som att Gud själv viskar till mig.
 
Ensamheten jag just nu upplever är tuff, de säger till mig "du som har så mycket vänner och hittar på så mycket" 
Ja, jag har mycket fina vänner och ja, jag hittar på mycket, kan det vara så att jag måste hitta på allt det där för att slippa stanna upp och uppleva min verklighet?
Ensamheten och jag trivs inte ihop, i alla fall inte när jag inte söker den själv, och det gör jag sällan.
 
I går gick jag in i Bellas rum och satt mig på hennes säng när jag åt frukost och det kom över mig mer än innan "det är så här det är nu Titti, get used to it"
Kan jag vänja mig? 
Inga ljud mer än mina egna, eller grannen som bökar, ingen att prata med eller munhuggas med, ingen att skratta eller gråta med, ingen att röra vid eller beröras av. 
Går det att vänja sig, ska man behöva göra det? Tydligen.....
 
Översättningen till andra språk är gjort av google och inte bra men hoppas ni kan förstå innebörden
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress