Jag har fått så mycket fina kommentarer av nära men också av okända, det är ett ämne som berör oss alla för på något sätt så drabbas vi av det, antingen själv eller genom någon i vår närhet som vi tycker mycket om.

 

Varför pratar vi så lite om det då? varför finns det så lite hjälp att få? och varför är det så vårt att förstå och acceptera att man faktiskt kan bli så sjuk av för höga halter av stresshormon p g a olika orsaker?

 

Jag har några fina ungdomar i mitt liv som  kallar mig för mami och en av dem, hon den fina som gjort mig till extramormor, hon ringde mig i går och tackade för ett bra blogginlägg och vi pratade om att vi lärde känna varandra just det året när allt började.

Hon säger att den "mami" jag är i dag är en mer trygg och harmonisk kvinna än den hon fastnade för 2008, hon tycker inte jag ska sörja att jag inte är samma Titti för hon tycker jag är en bättre Titti i dag, inte för att jag var dålig då men det finns en annan utstrålning och trygghet i mig.

Hon har nog rätt, man utvecklas av sina sorger och svårigheter men det jag sörjer är väll att orken och gnistan inte finns att ta tag i saker, jag måste hela tiden stålsätta mig för att få saker gjorda.

 

Det är ju så att det blir bättre människor av oss när vi får putsas och slipas med svårigheter, vi blir kloka och ödmjuka inför livet, samtidigt som vi blir sköra och bräckliga.

 

Tack alla fina för vackra ord som berör, det är inte annat än att man känner sig älskad.

Det är ett ämne som aldrig får tystna, vi måste bli mer medvetna om vad utmattningsyndrom gör med oss så vi kan stoppa det i tid.

Som sagt livet är för kort det bör levas gott

Kram gott folk

 

Och ja, jag är nog tillbaks, det är ju fantastiskt roligt att skriva, en lisa för själen