Tittilina

Utmattning.....
Den där fruktansvärda sjukdommen som drabbar oss mer och mer men som så få förstår.
Läste en fantastisk beskrivning i dag på en blogg kallad "Tankar om utmattning" och hon sätter verkligen ord på mitt tillstånd i snart 8 år.....
Augusti 2008 var jag med om ett stort svek i en nära relation och det gjorde mig sjuk, så jag fick gå hem från jobbet och vara hemma i flera månader. Där och då kallade vi det inte utmattning....
Sveket var droppen på flera års psykisk misshandel från någon som skulle vara mitt stöd i livet.
Jag gick hos psykolog 10 gånger á 1000 kr för att "rätta till vår relation" och det såg ut att bli bättre, började jobba igen ganska så rakt på, 100 % direkt och det funkade si så där, koncentrationen var inte den bästa.
 
Sakta men säkert från augusti 2008 så började livet förändras, minnet började svika mig, koncentrationen var inte på min sida, jag gjorde tokiga saker, trött jämt men tränade som en dåre trotts det, träningen var min ventil, då kom jag ifrån min plågoande.
En vanlig vardag i mars 2010 så bara kollapsade jag efter ett biobesök med min dotter och en nära vän, ett biobesök där jag satt och svettades och hade panikångest, när jag väl kommer ut från biosalongen så bara rasar jag ner på golvet och tappar medvetandet, man försöker få liv i mig, jag är likblek, läpparna blåa och när man lyckas väcka mig efter en stund så kryper det i ben och armar och jag kan inte röra mig.
Ambulanspersonalen är ganska så övertygade om att det är en stroke.
Jag hamnar på Sahlgrenska en hel natt och man går igenom hela mig men inget hittar man....
Läkaren en söt ung tjej, säger till mig framåt morgontimmarna, vi kan inte hitta något fysiskt fel på dig men jag är ganska så övertygad om att du är utmattad och du bör i morgon söka upp din VC för att bli sjukskriven. 
 
Där börjar min resa tillbaka till ett normalt liv igen, jag undrar om jag någonsin kommer att landa där igen.
 
Det har alltså gått 6 år sedan dess, och jag har varit med om mycket, jag har gjort många förändringar i mitt liv, bl a brutit med huvudorsaken till mitt tillstånd, jag har gått i många olika terapier, haft allt från fantastiska läkare och terapeuter till riktiga nötter, jag har haft bra chefer som förstått och stöttat.
Men att komma tillbaka till den Titti jag en gång var det gör jag nog aldrig, den tråden är bruten och den går inte att knyta ihop igen. Jag har försökt i omgångar att jobba heltid men trillar ditt efter ett tag, tröttheten, koncentrationen, minnet, mm sviker.
2012 blev det naturligt att jag lämnade min chefspost eftersom verksamheten jag jobbade för förlorade en upphandling. Jag sökte nya jobb men jag kände att som chef skulle jag aldrig mer kunna jobba, jag hade inte orken, gnistan och framförallt förmågan att jobba på den nivån, den hade jag förlorat.
Jag vågade inte söka sådana jobb, självkänslan var i botten och även arbetsförmågan.
Mitt nya jobb blir som administratör, bakom en dator 8 h om dagen, men det klarade jag.
 
2013 kommer det in en människa i mitt liv som gör mig gott, som bygger upp mig istället för att trycka ner mig, som berättar för mig att jag är bra som jag är och att jag duger, att jag är vacker, intelligent, rolig smart, mm jag får bli uppbyggd i 7 månader för att sen bli "sviken" igen.
Sveket var min upplevelse eftersom allt det vackra tog slut, det jag hade haft var borta, det jag hade trott på fanns inte, mina drömmar om ett värdigt liv tillsammans med någon tog slut.
Jag var tillbaka på ruta 1 eller eventuellt 2, sjukskriven igen, började jobba efter ett par månader, men livslusten var slut, inget var roligt.
 
I dag då, 2016? ja i dag mår jag skapligt bra efter mina förutsättningar, man säger att det strålar om mig och jag kan ana det i spegeln, jag trivs med livet för det mesta, jag kan känna mig lycklig och strålande, men tröttheten, koncentrationssvårigheterna, minnet, stressen, ångesten, hjärtklappningen får jag dras med.
Fixar inte när folk bråkar eller kivas, klarar inte av höga ljud, jobbar bara 50% och det gör mig trött.
Jag klarar inte av att hålla i något stort som t ex min dotters studentfest förra sommaren, vilket innan hade varit en pice of cake för mig, jag har alltid gillat att arrangera fester och jag tror jag gjort det bra, riktigt bra t om.
Jag var totalt sönderstressad, jag visste hur jag ville ha det men jag kunde inte sätta ord på det så andra kunde hjälpa mig, det låste sig totalt, jag fick blackouts.
Tack vare underbara vänner som såg min oförmåga och kunde läsa min önskan så blev det fantastiskt bra.
 
Jag har kommit till den punkt där jag tror att jag aldrig kommer tillbaka till det som var, jag kommer antagligen inte kunna jobba 100% mer, men jag får göra det bästa av situationen och leva mitt liv så gott det går.
Det är svårt när man vill så mycket, men jag är omringad av mycket glädje och positivitet, jag är med i en kyrka som lyfter mig vecka för vecka, jag har fantastiska vänner, mycket vänner, ljuvliga vänner som alltid finns där för mig.
Jag har lärt mig mycket av min resa.
  • att inte ta på mig för mycket
  • Att säga nej
  • att sortera bort människor som är energitjuvar
  • att omge mig med positiva människor som bygger upp mig
  • att det faktiskt är ok att sitta och slötitta på tv en em-kväll
  • att aldrig gå in i en diskussion eller konflikt (även om det händer ibland ändå)
Citerar något jag läste i dag och som stämmer in på mig

 

När det gäller utbrändhet talar jag av egen erfarenhet. Jag vågar påstå att en person med tillräckligt hög självkänsla inte bränner ut sig. Ett sätt en låg självkänsla kan yttra sig på är att man alltid gör sitt yttersta för att vara duktig, jobbar på hårt, sällan tar ledigt och ha svårt att koppla av när man väl ha möjlighet till det. Detta var mitt sätt och allt för att få bekräftelse utifrån. Richard Carlsson

 

Utmattningssyndrom är en fysisk reaktion på för höga halter av stresshormon under för långt tid. Utmattningssyndrom är alltså inte en psykisk sjukdom!

 

Det var min historia efter att ha läst på 

http://tankaromutmattning.blogspot.se/2016/04/att-leva-med-utmattningsdepression-och.html

blev jag inspirerad av skriva av mig och dela med mig.

Va rädda om er där ute vi har bara ett liv och det skall levas gott

 

Kram Tittilina

 

Ditte

Tack för att du delade dina tankar!
Och att skriva är ett sätt att tänka. I skrivandet sätter man ord på många av de tankar som finns och kan lätttare formulera dem för sig själv.
Du har gjort en lång och krävande resa och den har tagit många smärtsamma och krokiga vägar men nu har du börjat se den rakare vägen som trots allt finns.
Det är så sant att vi har ett liv och vi kan inte leva om det.
Många tankar och en stor kram till dig.

Anonym

Tack Titti för dina tankar. Jag känner delvis igen mig själv men har inte kommit så långt som du än....jag jobbar på det men det går sakta.....kram

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress