Tittilina

Utanför min komfortzon
I tisdags var jag med om en fantastisk välsignelse när jag gick utanför min lilla box och min komfortzon.

Varje gång jag handlar vid min ICA Maxi så har jag de senaste månaderna träffat Nadja som sitter utanför och hoppas på att någon ska ge av sitt överflöd.

Första gångerna så gav jag henne något lite då och då och växlade några ord med henne, inte mycket vi kunde säga varandra eftersom jag inte förstår hennes språk och hon talar bara några enstaka svenska ord....

Men för varje gång vi möttes så växte värmen oss emellan, första gången jag gav henne en större sedel så reste hon sig upp och gav mig en innerlig kram och jag blev berörd ända in i hjärteroten, fick torka tårarna när jag gick där och handlade.

Min Bella har också berörts av hennes situation och en gång för några månader sedan så sa vi, tänk om vi skulle bjuda hem henne på mat en dag.

 

Strax efter det så försvann hon och vi såg henne inte mer, jag saknade våra enkla samtal och värmen som fanns oss emellan.

För sisådär 1 månad sedan så satt hon där igen och vi blev så glada av att se varandra så vi kramades länge, länge.

Hon berättade att hon varit hemma hos sina tre barn, mamma och man. Hon har en son med samma vackra namn som min, Daniel.

Både hennes man och mamma är sjuka. Så hon försörjer alla....

 

I tisdags så skulle jag handla efter jobbet och jag bestämde mig för att om hon sitter där så skulle jag bjuda med mig henne hem på mat, jag ringde Bella och berättade att vi skulle antagligen få besök...

Visst var hon där, och vi pratade lite som vanligt och jag frågade henne om hon ville följa med mig hem, hon förstod inte riktigt eller så gick det inte in att någon ville ta med sig henne hem.

Efter en stund så förstod hon och jag sa att jag ska bara in och handla lite så kommer jag tillbaka och vi åker.

Hon sken som en sol och vi satt oss i bilen, hon berättade så gott det gick om sina barn, mm

När vi kom hem så var min extradotter Vivi här och det visade sig att de kunde förstå varandra ganska så bra, så Vivi tolkade och vi kunde dela livet med Nadja, det kändes som att det var förutbestämt att just i tisdags så skulle hon följa med hem.

Hon fick duscha (vilket hon inte får göra så ofta, det kostar 30 kr på Centralstationen) och sen åt vi en god måltid som min Bella lagade.

 

Hon fyllde 40 förra söndagen så vi dekorerade bordet med serpentiner och blommor samt la grädde och hallon på en kladdkaka och satte i ljus, sen sjöng vi för henne och hon grät av glädje och berättade att ingen gjort så för henne någonsin.

Det finns mycket att säga och jag är medveten om att man kan inte hjälpa alla, men vi kan kosta på oss ett leende, en kram, ett värdigt bemötande för vi vet inte vad dessa människor går igenom eller har varit med om.

De flesta i Sverige har ett eget boende, mat på bordet och varma kläder, så att förstå hur någon kan sitta i kylan och bara vänta på att vi ska sticka till dem några kronor är svårt att ta in.

Men det är hennes verklighet, hon får inga jobb varken i sitt land eller här, vad har hon då för val?

Barnen ska gå i skola och de ska äta, då gör man nog vad som helst, det skulle jag göra för mina barn.

 

Låt oss öppna upp våra hjärtan för dessa människor, det behövs inte så mycket, ett leende räcker långt, har vi sen lite överflöd som vi kan dela med oss av så gör det oss bara gott.

 

Trevlig kväll gott folk

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress