Jag slutar inte beröras av människor och möten oss emellan, jag har alltid älskat människor, den här resan handlar ju enbart om det, möten med människor som har varit en del av mitt liv någon gång i livet men som jag i dag inte har förmånen att dela livet med.
Monica en skol och lekkompis bjöd hem mig i dag på mat och hon hade bjudit dit halva släkten samt min andra vän, bara för att alla skulle få träffa mig.... vi har inte setts på 45 år.
Hon stod hela kvällen i går och gjorde cannellonis 100 st för att ge alla oss mat, så fantastiskt gott.
Jag lever i en ständig känslostorm, jag får så mycket kärlek så jag vet inte vad jag ska göra med den.
Hennes mamma berättar att hon har tänkt på mig och bett för mig i alla år och jag kommer inte ens ihåg henne, en söt lite tant.
Vi tog en promenad på gatorna där vi lekte och det är sig likt fast det har kommit till hus, gatorna är fortfarande jordgator
I det här huset bodde Viviana och där lekte vi mycket
Här bodde Monica som barn
Här bodde jag
Det här är vekligen en känsloresa, jag är så tacksam att jag får vara med om allt detta, och det är bara början, i dag har jag 8 månader kvar av min resa.
God natt gott folk