Tittilina

En söndag i Tucson Arizona

Sitter i den Arizoniska solen och njuter mitt i ett Outlet shoppingcenter.

 

Min vän sitter inne i ett kallt Starbucks och jobbar med en kollega (de förbereder en konferens i veckan) och jag passade på att strosa runt i affärerna.

Något blev det handlat men mest var det fönstershoppande.

 

På onsdag lämnar jag varma härliga Arizona för vinter i Maryland.

Förra veckan snöade det så skolor fick stängas.

Kan inte påstå att jag känner för det, hoppas att våren kommer snart, den brukar ju vara tidigare än i Sverige.

 

Arizona har varit en fantastisk upplevelse, med sin öken och karga landskap.

 

Fantastiska röda berg som är en förlängning av Grand Canyon.

 

I fredags åkte Cora, Sabrina och jag till Sedona och upp i bergen. Så fantastiskt vackert.

Vi fick två underbara dagar.

 
 
Jag älskar att husens färger verkligen smälter in i naturen
 
Den här kyrkan är mäktig, inklämd i bergen, tyvärr var den stängd i går när vi kom ditt och öppnar inte förrän på tisdag så jag fick nöja mig med Coras beskrivning av hur fantastiskt vacker den var inifrån.
 
Livet här är så annorlunda, just nu håller mina vänner på och försöker byta ut stockar som de har som pelare till sin uteplats, termiterna har tagit de andra.

Cora berättade att för något år sedan som kom sonen ut från sitt rum och var mäkta irriterad på den som förstört hans affisch som hängde på väggen.

När det gick in för att kolla vad det var så visade det sig att termiterna hade kommit igenom betongväggen och smaskat gott på pappret på affischen.

 

Det fick flytta ut en vecka och hela huset stängdes in i ett stort tält som ströp syret så att allt levande dog, även växter.

Den behandlingen var inte billig kan nämnas.

 

I dag är det 55 dagar kvar och det börjar kännas som att jag är färdig med det här.

Börjar längta efter barn och barnbarn, syskon med familjer, mamma och alla goa vänner betydligt mer än innan.

Jag blev alldeles varm när vi åkte förbi IKEA i Phoenix i går, eller löjligt glad när jag ser svenska produkter..... så det är nog hemlängtan som ger sig till känna.

Jag har några vänner kvar som väntar på att jag ska besöka dem och min Bella kommer till mig om en månad.

Men annars är jag ganska så klar.

Jag har ju inte varit i New York än och det ska jag göra med Bella.

Det är 28 år sedan sist så det är på tiden.

 

Jag är lika tacksam i dag som för 7 månader sedan när jag startade min resa, kanske lite till, till och med eftersom jag nu varit med om så mycket.

Jag har inte haft en jobbig dag på alla dessa 196 dagars resande. 

 

Jag är stolt över mig själv som trodde på att det var möjligt och slängde mig ut i äventyret själv istället för att bara drömma om det.

Jag vet att jag är stark och inte rädd längre. Jag tror på mig själv och vet att har jag gjort det här så finns det inga begränsningar för mig.

 

"You are the one

That possesses the

keys to your being.

You carry the

passport to your

own happiness."

 

Jag har haft så många fantastiska möten under resans gång som lämnat kärleksavtryck i själen.

Det här blir mitt motto i framtiden för att ge tillbaka lite av all kärlek jag fått under dessa månader.

 

"Spread love 

everywhere 

you go.

Let no one ever 

come to you 

without leaving 

happier."

 

 

 

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress