Lillebror har med sin familj flyttat till ett fantastiskt fint hus i helgen och naturligtvis skulle vi andra vara med och hjälpa till, det var ju bestämt sen långt tillbaka.
Peter (min andra bror) och jag frågade mamma om inte hon ville följa med, vi berättade för henne att vi kunde ta husbilen så ville hon gå undan så fanns den möjligheten.
Hon ville verkligen följa med, jag tror hon känner sig stark i att vara omringad av oss och vi känner oss starka i att ha henne nära oss.
Här sitter hon med sin Ipad i husbilen
Hon har kommit att betyda så mycket mer på något konstigt sätt.
Inte för att hon inte var betydelsefull förut men då hade hon pappa så man kände att varken hon eller vi behövde varandra på samma sätt.
Det känns som att vi lever i vår lilla bubbla där bara vi får plats, vi som saknar pappa så oändligt.
Här sitter hon i sitt barnbarns rum och håller henne sällskap medan hon flyttpackar
Ja, Forsbergarna i Malmö har fått ett fantastiskt fint hus, betydligt mindre än den stora lägenhet de flyttade ifrån men så mycket själ i detta fina hus. Vi var många som slet med flytten, ca 20 st.
Över 100 år är detta hus. snacka om att det har en själ
Det var roligt att få dela detta med Forsbergarna i Malmö och samtidigt få göra något annat.
Nästa vecka är det begravning och det är nog inget som varken jag eller min familj längtar efter, det blir så definitivt då men det måste göras.
Det är väl egentligen då själva sorgearbetet börjar på riktigt.
I morgon ska jag börja jobba igen efter mer än en månads ledighet, jag var ju på semester i Spanien när pappa fick sluta sina dagar, min sena sommarsemester blev abrupt avbryten så även för min Bella som precis hade kommit fram till Ecuador där hon skulle vara fram till 10 december.
Nu delar hon och jag rum eftersom jag hade hyrt ut hennes rum över hösten till två italienska tjejer som läser en master på Chalmers.
Det är en prövning i sig att dela rum med henne, men det ska väl gå det också :-)