Vem kunde tänka sig när vi skålade in 2020 att vi i början på april inte skulle kunna träffa vår familj, vänner, arbetskollegor, gå på bio, bröllop, dop eller ens begravningar.
Att många i vår närhet inte har ett jobb att gå till och flera företagare står nära konkurs.
 
Jag låste mina lån förra veckan, vilket jag bara gjort en gång tidigare, året när jag var ute och reste 2017-2018, annars har jag alltid rörlig ränta.
Jag vill inte säga att jag lever i någon skräckbubbla men visst tänker man på hur det kommer att bli framöver, nu har jag 5 år på mig att planera för den framtiden utan att behöva vara orolig för att världsekonomin ska rasa och räntorna sticka iväg till skyhöga höjder.
 
Jag är inte särskilt rädd för corona heller, visst har jag blivit lite mer ödmjuk inför den, i början var jag ganska så kaxig, jämförde den med en vanlig förkyllning som bara var lite extra smittsam, men bara en influensa och vem dör av det?
I dag hör jag om människor i min närhet som är yngre än mig och som inte befinner sig i någon riskzon, som dör.
Vad är det vi har att strida emot?
Är det någon som verkligen vet det?
 
I dag går jag på gudstjänst i min egen soffa på söndagar, hur länge ska det pågå?
Jag är tacksam för min kyrka (Hillsong Sweden) som gör allt för att vi ska få fortsätta känna oss så hemma som det går även om vi inte får träffa våra vänner så får vi ändå vara en del av församlingen genom våra olika skärmar.
 
Vi har ledarsamlingar på tisdagar genom Zoom och det är riktigt trevligt, samma dag har vi vår evening College (en bibelskola via nätet) Så visst funkar det men längtan efter att få krama på vänner och familj är stor.
Jag älskar närhet, krama länge, länge på någon man tycker om lite extra är ljuvligt, det är man ganska så svälltfödd på just nu, i bästa fall får man röra vid någons armbåge.
 
Jag hoppas innerligt att vi blir bättre människor efter denna erfarenheten, att vi värderar, är rädda om varandra och att vi tar hand om vår jord.
 
En varm innerlig kram till dig från mig 😊💞