Läste Emma Karlssons blogg i dag "Livskrafter" och det var mycket i dag som tilltalade mig, hon är mycket klok denna härliga kvinna, läs gärna den om du får tillfälle Livskrafter.blogspot.se
I morgon är det ett år sedan jag förlorade kärleken i mitt liv, det har inte gått en dag som jag inte tänkt på honom, men den värsta smärtan har lagt sig och jag kan andas igen, jag kan ha roligt, jag kan njuta av livet, jag kan planera för framtiden, ja jag kan till och med tänka mig en ny relation.
Men vad ont det har gjort och Emmas ord är så klockrent "Sorg är kärlek som blivit hemlös"
Helt plötsligt så visste inte min kärlek var den skulle ta vägen, den hade inget hem att landa i längre, den hade blivit "hemlös".
Kärleken fanns där precis som innan men den var inte välkommen längre....
Så här skriver Emma:
Om vi skulle ta och se på sorgen som den är. Som ren sann kärlek som tappat sin hemvist. En källa som inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Låt oss säga att vi förlorat någon som vi älskat av hela vårt hjärta. Kvar står vi med ett blödande hjärta i handen, fickorna fulla av sorg, och en kärlek till en person som vi inte längre kan ge till. Om vi då tar hand om den stackars sorgen inom oss och hjälper den värka ut och hitta en ny plats att växa sig stark på istället för att överge den, fly den och tro att den kan vara där ensam utan hem inom oss och göra oss vilsna. När vår kärlek (sorg) behöver oss så behöver vi också den. Det är en process av livskraft hur konstigt det än må låta. Och om vi ser sorgen som kärlek kanske det är lättare att låta den få vara där den är en stund. Att vi tar den i handen och tillåter oss att känna det som känns tills det sakta tonar ut i en symfoni av ren kärlek och glädje över det vi fått uppleva med den vi faktiskt förlorat.
Sedan kan vi komma ihåg att allt som vi upplevt har vi för alltid kvar. Inga minnen kan någonsin tas ifrån oss. De lever kvar i våra cellminnen och gör dig till den du är. Du kan alltid plocka upp ett minne och göra det levande för din inre syn. Och alla som lämnat oss finns på så sätt kvar. Om du vill finns de också i vinden den ljumma sommarkvällen, i barnens skratt, i den doftande nyutslagna rosen, i de sakta singlande snöflingorna i gatljussken i december och i alla vackra färger när hösten är som skönast.
Allt finns...alla finns...
Så vackert Emma, svårt att ta till sig kanske när man är mitt upp i en sorg, men i dag kan jag läsa det och ta lärdom av det.
God natt gott folk