Vecka 35 2020 är inte min vecka.
I lördags körde jag dottern till Örebro, där ska hon bo i ett år, inget konstigt med det, hon flyttade från Göteborg redan förra året, då till Malmö.
Jag tyckte det funkade bra, hon var hemma en del och jag var i Malmö och i sommar har hon bott hos mig.
Men i år är det annorlunda för samtidigt som hon försvinner så gör även hennes bror med familj det och där blir det genast väldigt mycket jobbigare.
Båda mina barn långt borta, men barnbarnen.....
Som jag har gråtit, men det hjälper ju inte de flyttar ju i alla fall.
Jag har vetat just detta i månader och nu har dagen kommit då jag ska ha de små liven och sen köra dem till sin nya stad medan mor och far flyttar för fullt.
Jag kan nog inte riktigt fatta hur detta kommer att påverka mig men att det inte blir lätt det har jag klart för mig.
Sen jag kom hem från min resa så har jag och Ben hängt minst två-tre gånger i veckan.
Fredagar när mamma och pappa jobbar, söndagar efter 11-gudstjänsten så mamma och pappa ska kunna jobba, måndagar för att vi bara vill och dagar där emellan när jag bara hoppar av spårvagnen efter jobbet och hänger 1-2 timmar bara för att det är så ljuvligt att vara nära dem.
Vad ska jag göra alla dessa dagar nu? tänker jag på det så kryper det i hela kroppen och jag får fysiskt ont i bröstet.
Det måste gå, jag har försökt att sätta mig in i hur andra har det, som har sina barnbarn utomlands t ex.
Jag har tänkt på hur det måste ha varit för mormor och morfar när vi försvann på obestämd tid till Argentina och de hade bara oss. Vilken fruktansvärd sorg det måste ha varit.
Kommunikationen var ju inte den bästa heller, vi pratade i telefon med dem en gång per år vid jul och då hade vi 5 minuter och vi var fem, så en minut till mitt förfogande som jag grät bort (jag har alltid varit duktig på att gråta).
Då kanske jag inte ska sörja över 15 mil och med teknologin vi har i dag.
Eller? visst måste jag få sörja? känner mig fruktansvärt ensam även om jag har underbara vänner runtomkring mig, men barnen är barnen.
Nu får jag hitta en väg för mig, har en del planer så det kommer nog bli bra när man väl landat i detta.
Trevlig tisdagskväll gott folk
Kära Titti!
Jag förstår din vånda mem men barnen och barnbarnen bor kvar i Sverige. Det går tåg, buss och du kör bil. Dina barn är också portabla. När längtan blir för stor så kan du träffa dem inom några timmar. Du kreativa kvinna du kommer att hitta lösningar på detta också. Jag tror inte att du kommer att rulla tummarna någon längre tid. Under en tid kommer du att känna dig amputerad, på något vis läker det ihop igen. Gråt en skvätt när det känns svårt, efter En stund kommer skrattet. ”Efter regn kommer sol” Tänker på dig. Kram 🥰❤️🥰