Tittilina

10 000 luncher innan valet
Vilken fantastisk idé, så bra tanke men kommer vi att nå dit innan valet?
 
I fredags var jag på min första träff och mötte söta, intelligenta, charmiga Maryam från Afghanistan. Vilket möte!!!
 
En söt tjej möter mig vid korsvägen strax innan 13 i fredags, vi lyser upp båda när vi känner igen varandra efter den lilla bild som finns i telefonappen WelcomeApp.
 
 
Vi tar oss tillsammans till matstället jag hade valt ut, munnarna går på oss båda vi är nyfikna på varandra.
men det som slår mig är att det känns som vi känt varandra länge. Vi är lika sociala, vi skrattar och delar livet.
Skillnaden är väl våra liv innan vårt möte.....
 
Jag växte upp i trygghet med mycket kärlek
Mina första 8 år levde jag i Sverige, visserligen flyttade vi mycket (minst 6 gånger på 8 år) och det blev många förändringar, med vänner och den tryggheten.
Men jag var ändå trygg i mig själv och i min familj.
När jag var 8 flyttar vi till Argentina och då kan man kanske tycka att det skulle rucka på min trygghet, men nej....
Jag behåller min trygghet, jag lär mig ett nytt språk, jag får nya vänner, jag får en ny kultur, trotts det så ruckas inte min trygghet.
 
Två år senare är det dags för en ny långflytt, mamma och pappa tar med oss till Ecuador. Dit kommer vi med bara våra resväskor, allt blir kvar i Argentina.... Där skulle min trygghet ha kunnat fått sig en smäll, men nej.
Mor och far var min trygghet och jag visste att vad som än hände så skulle det bli bra bara jag fick ha dem hos mig.
De hade kunnat skicka mig till en svensk internatskola i Bolivia som många missionärer gjorde med sina barn, men mina kloka föräldrar valde att sätta oss i ecuadorianska skolor för att inte rucka på vår trygghet.
 
Jag var ett oerhört lyckligt barn, jag var en del av kulturen, jag hade en massa vänner, jag hade mina syskon och jag hade mina föräldrar.
 
Min trygghet rubbades när jag valde att gå in i ett äktenskap med en man som inte visste var trygghet var och antagligen aldrig upplevt det heller.
Där tog min trygghet slut och det var många år som den inte var närvarande i mitt liv, 20 år.
 
I dag har jag hittat tillbaka till den och själen mår fantastiskt bra.
 
Maryam föddes i Iran med föräldrar på flykt och kom tillbaka till sitt hemland som 15-åring, hon studerade till journalist och hade hon haft någon trygghet innan så tog den nog slut där...
Hon upplevde hur flera av sina journalistkollegor blev mördade pga. det de skrev och hon valde att lämna sitt hemland ensam för att inte gå samma öde till mötes.
Jag kan bara tänka mig hur otryggt det måste kännas, lämna mor, far och syskon samt sin kultur och vänner för ett land i norr som hon inte vet något om.
Men det finns ett enastående driv i henne och hon har i dag efter 4,5 år i Sverige lärt sig svenska, gjort en master, jobbat som lärare och forskarassistent, mm
Framförallt har hon skapat sig ett liv i Sverige och hon känns otroligt trygg och harmonisk.
Jag beundrar henne, hon är 29 år gammal  i dag och hon var yngre än 25 när hon kom hit från ett land där kvinnor inte har något värde överhuvudtaget men här tog hon sin chans och jag väntar med spänning på vad det ska bli av denna fina kvinna.
De driv som finns i henne kommer att leda henne långt.
 
Tack #10000luncher för möjligheten till integration på detta vis, Jag tror och vet att mötet i fredags med Maryam bara är början på en lång vänskap där hon kommer lära mig mycket.
 
Tacksam var ordet för i fredags
Luften gick liksom ur

Det är ett bra tag sedan jag tog mig tid att skriva här.

Luften gick som ur mig och nu har jag varit på hemmaplan i över två veckor och livet är tillbaka till de där vanliga igen.....

Nej jag är inte bitter eller ledsen men allt upplevt finns i det där fantastiska biblioteket med minnen och verkligheten kom ikapp. Nu är du hemma Titti, get used to it. 
 

Den värld jag levt i i 9 månader har varit så annorlunda från den att gå upp varje morgon kl 6 för att ta mig till jobbet eller åka till ICA Maxi för att handla.

 

Jag är oerhört tacksam för allt upplevt och alla fantastiska människomöten, jag är också oerhört tacksam för alla fina vänner som fått mig att förstå att jag varit saknad här hemma. Man behöver inte vara särskilt narcissistisk för att uppskatta en kram och orden: äntligen, du har varit så saknad, nu ska jag konfiskera ditt pass, du får aldrig göra om det, mm

 

Sen i går är jag tillbaka på jobbet och livet är verkligen som vanligt igen och det finns en tjusning och en trygghet i det också.

Att vakna upp i sin egen säng, äta det man själv har lagat till, njuta av barn och barnbarn, träffa vänner på stan.

 

Jag är inte den samme, nej verkligen inte, dessa 9 månader har fått mig att känna en inre trygghet som inte har funnits där på många många år, jag har omvärderat livet, jag kommer inte leva mitt liv som innan.

 

Jag börjar med att gå ner i tid på jobbet, det får gå det måste gå, livet är för kort, här ska levas de sista åren som går att leva. 

 

Relationer kommer att bli ännu mer viktigt för mig, mötet med människor går inte att jämföras med något annat, då pratar jag om människor som ger energi naturligtvis.

Ingen ska längre få mig att göra något som jag inte vill, näpp det är slut med det.

 

Jag ska göra allt för att inte ta åt mig och bli arg, jag ska behandla mina medmänniskor med kärlek och respekt, precis så som jag vill bli behandlad.

 

Jag ska stanna till och lukta på blommorna och njuta av vår underbara natur.

Jag ska ta på mig bikini om jag vill och inte tänka på vad andra kommer att säga om mig..... en utmaning 

 

I den mån jag har möjlighet ska jag resa och uppleva, ekonomin blir ju annorlunda eftersom jag går ner i tid men någon resa då och då ska nog kunna bli av.

 

Lika mycket som det har varit en fantastisk resa med 26 start och landningar så har det varit en inre resa som inte har tagit slut och det hoppas jag den inte gör förrän dagen då jag gjort mitt.

 

Jag förverkligade min dröm och nu spirar det en massa nya drömmar som ska förverkligas eller inte.... drömma i sig är ju underbart, ibland behöver dom inte förverkligas.

 

Tack till er som följt mig och kommit med uppmuntrande meddelanden, ni är GULD var och en av er

 

Dröm och lev ut din dröm

 

 

You start dying slowly
if you do not travel,
if you do not read,
If you do not listen to the sounds of life,
If you do not appreciate yourself.

 

You start dying slowly
When you kill your self-esteem;
When you do not let others help you.

 

You start dying slowly
If you become a slave of your habits,
Walking everyday on the same paths…
If you do not change your routine,
If you do not wear different colours
Or you do not speak to those you don’t know.

 

You start dying slowly
If you avoid to feel passion
And their turbulent emotions;
Those which make your eyes glisten
And your heart beat fast.

 

You start dying slowly
If you do not change your life when you are not satisfied with your job, or with your love,
If you do not risk what is safe for the uncertain,
If you do not go after a dream,
If you do not allow yourself,
At least once in your lifetime,
To run away from sensible advice…

 

Pablo Neruda

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I ett kök i Woodbridge Virginia
sitter jag och bara njueter av stillheten.
I dag har vi en dag som vi inte gör något, mer än packar och tvättar.
 
Sen Bella kom så har vi flängt runt som skållade skin för att se så mycket som möjligt, mest för hennes skull för jag har ju sett det mesta av det redan, men jag njuter tillsammans med henne.
 
Vi hade fantastiska dagar i New York värmen kom med besked redan i tisdags, 27 grader och sen fortsatte det så hela veckan.
 
Bara resan in till Manhattan tog över en timme från Queens och sen stannade vi där hela dagen, inte undra på att vi är trötta.....
 
En av dagarna hamnade vi på New Yorks Public Library. Vilket bibliotek, så vackert
 
Sen blev det naturligtvis Central Park
Salsa toner drogs vi till
 
Lördagen tillbringade vi med Dalia och Otto, vi körde ut till Long Island och kikade runt på stränderna men värmen höll inte i sig så det var inte aktuellt med bad
 
 
Vi käkade på en härlig restaurang utmed havet
 
I söndags tog vi en buss till Washington DC där vi stannade i tre dagar, Washington är en otroligt vacker stad där det finns många museum, de flesta är gratis dessutom.
Vi började i stadsdelen George town, där strosade vi runt och tog en båttur 
Vita huset
 
Washington har många mäktiga byggnader
 
I tisdags så var vi på African Amercan museet, en upplevelse som lämnade oss ordentligt berörda, ett nytt museum som berättar de svartas historia i världen men framförallt i USA.
 
Visste ni att Danmark tog emot skepp med totalt 85000 svarta slavar på 1700-talet? det var inget jag visste, man tror ju mest att det var USA men Danmark,England, Frankrike, Brasilien, Holland och fler som jag inte kommer ihåg, berövade människor deras frihet och rätten att få bo i sitt eget land för de var enligt dem inte människor som vi vita och skulle behandlas värre än djur.
Ja det var ett tufft museumbesök, men träffade dessa tre vackra kvinnor som gjorde min dag.
 
Nu har vi varit hos mina underbara vänner Maria Isabel och Diego i Virginia i några dagar och bara njutit av att prata och umgås
I morgon åker vi tillbaka till NY för några dagar och sen blir det New Jersey våra tre sista dagar innan vi återvänder till Sverige på fredag.
 
Snart är detta äventyr över och jag ska anpassa mig till den vanliga vardagen igen, det kan nog bli svårt,eller inte....
 
Trevlig helg gott folk