Tittilina

7 veckor kvar
Snart är den där lilla människan här som man gått och väntat på i flera månader, nu går det undan, magen växer så det knakar. Hon är så fin min vackra kärdotter.
 
Jag är så kluven när det gäller resan, samtidigt som jag längtar så jag kan dö att dessa 7 månader ska skynda skynda så har jag ju ingen aning om hur det kommer att vara att inte få se den lilla kotten på 9 månader, jag kanske längtar ihjäl mig och bara vill hem.... Tur att Facetime finns.
 
Sonen nämnde i lördags att ett barn knyter ann till ca 5 personer och det sker de första 5 månaderna... Tackolov att jag är här de första 5 månaderna.
Jag kan ju bara föreställa mig hur ljuvligt det är med en liten människa som är barn till mitt älskade barn, jag har ju en förmåga att knyta ann till andra barn som jag tar till mitt hjärta och älskar av hela mig hur är det då inte med mitt eget barnbarn.
 
Förhoppningsvis så har vi många härliga år att dela jag och den där lilla kotten.
Jag har i alla fall blivit klar med ett projekt som skulle vara klart innan ankomst.
Om jag får säga det själv så är den fruktansvärt söt, men allt i den där storleken är sött.
Sen har jag projekt nr2 som är halvvägs, ett lapptäcke
På 80 och i början på 90-talet så blev det många lapptäcken, jag blev inspirerad av min vän Kina som gjorde underbart vackra lapptäcken, jag köpte ett av henne till min säng och sen insåg jag att jag kan nog med, men jag gav mig aldrig på de stora täckena, barntäcken räckte för mig.
Nu var det dags på nytt och det var ju hur roligt som helst, hade glömt.
 
Känner att livet är ganska så gott just nu, i går hade vi en fantastisk dag i kyrkan då Ray Bevan från UK var på besök, han har ett sånt enkelt budskap men så talande. Det berörde mig in i hjärteroten.
Där har vi något annat som jag kommer att sakna ordentligt, kyrkan och alla som är en del av den och där kan jag ju inte facetimea :-(
Det blir bra, underbart att ha något att längta efter.
 
Önskar er alla en välsignad vecka 
Kram från mig
 
 
 
 
 
Älskade barn
Jag hör nyckeln i låset strax efter 07 och där står hon min 21 åring, strax ligger hon intill i sängen.
Hon hade skjutsat kompisen som skulle på turné med vår julkonsert, istället för att åka hem till sig själv och somna om så åker hon hem till mig.
Hon kryper ner bredvid mig, växlar några ord och strax hör jag hennes snusande.
Min sömn tog slut där men vad gör det när jag får sällskap till frukost, även om jag misstänker att jag får vänta en bra stund innan jag får inta den.
 
Visst är det en sorg när barnen flyttar hemifrån särskilt när man inte har någon annan att dela vardagen med, men detta som jag fick uppleva i dag det kan jag ju aldrig få annars och det är gudagott.
Jag börjar sakta vänja mig vid ensamheten, kommer nog aldrig riktigt acceptera den, men vad har jag för val?
Gilla läget Titti
 
Denna fina unge jag har blivit välsignad med, hon har ett stort hjärta som räcker för så många, tacksamhet fyller mitt hjärta.
 
 
 
 
Utanför min komfortzon
I tisdags var jag med om en fantastisk välsignelse när jag gick utanför min lilla box och min komfortzon.

Varje gång jag handlar vid min ICA Maxi så har jag de senaste månaderna träffat Nadja som sitter utanför och hoppas på att någon ska ge av sitt överflöd.

Första gångerna så gav jag henne något lite då och då och växlade några ord med henne, inte mycket vi kunde säga varandra eftersom jag inte förstår hennes språk och hon talar bara några enstaka svenska ord....

Men för varje gång vi möttes så växte värmen oss emellan, första gången jag gav henne en större sedel så reste hon sig upp och gav mig en innerlig kram och jag blev berörd ända in i hjärteroten, fick torka tårarna när jag gick där och handlade.

Min Bella har också berörts av hennes situation och en gång för några månader sedan så sa vi, tänk om vi skulle bjuda hem henne på mat en dag.

 

Strax efter det så försvann hon och vi såg henne inte mer, jag saknade våra enkla samtal och värmen som fanns oss emellan.

För sisådär 1 månad sedan så satt hon där igen och vi blev så glada av att se varandra så vi kramades länge, länge.

Hon berättade att hon varit hemma hos sina tre barn, mamma och man. Hon har en son med samma vackra namn som min, Daniel.

Både hennes man och mamma är sjuka. Så hon försörjer alla....

 

I tisdags så skulle jag handla efter jobbet och jag bestämde mig för att om hon sitter där så skulle jag bjuda med mig henne hem på mat, jag ringde Bella och berättade att vi skulle antagligen få besök...

Visst var hon där, och vi pratade lite som vanligt och jag frågade henne om hon ville följa med mig hem, hon förstod inte riktigt eller så gick det inte in att någon ville ta med sig henne hem.

Efter en stund så förstod hon och jag sa att jag ska bara in och handla lite så kommer jag tillbaka och vi åker.

Hon sken som en sol och vi satt oss i bilen, hon berättade så gott det gick om sina barn, mm

När vi kom hem så var min extradotter Vivi här och det visade sig att de kunde förstå varandra ganska så bra, så Vivi tolkade och vi kunde dela livet med Nadja, det kändes som att det var förutbestämt att just i tisdags så skulle hon följa med hem.

Hon fick duscha (vilket hon inte får göra så ofta, det kostar 30 kr på Centralstationen) och sen åt vi en god måltid som min Bella lagade.

 

Hon fyllde 40 förra söndagen så vi dekorerade bordet med serpentiner och blommor samt la grädde och hallon på en kladdkaka och satte i ljus, sen sjöng vi för henne och hon grät av glädje och berättade att ingen gjort så för henne någonsin.

Det finns mycket att säga och jag är medveten om att man kan inte hjälpa alla, men vi kan kosta på oss ett leende, en kram, ett värdigt bemötande för vi vet inte vad dessa människor går igenom eller har varit med om.

De flesta i Sverige har ett eget boende, mat på bordet och varma kläder, så att förstå hur någon kan sitta i kylan och bara vänta på att vi ska sticka till dem några kronor är svårt att ta in.

Men det är hennes verklighet, hon får inga jobb varken i sitt land eller här, vad har hon då för val?

Barnen ska gå i skola och de ska äta, då gör man nog vad som helst, det skulle jag göra för mina barn.

 

Låt oss öppna upp våra hjärtan för dessa människor, det behövs inte så mycket, ett leende räcker långt, har vi sen lite överflöd som vi kan dela med oss av så gör det oss bara gott.

 

Trevlig kväll gott folk