Tittilina

"Sorg är kärlek som blivit hemlös"
Läste Emma Karlssons blogg i dag "Livskrafter" och det var mycket i dag som tilltalade mig, hon är mycket klok denna härliga kvinna, läs gärna den om du får tillfälle Livskrafter.blogspot.se
 
I morgon är det ett år sedan jag förlorade kärleken i mitt liv, det har inte gått en dag som jag inte tänkt på honom, men den värsta smärtan har lagt sig och jag kan andas igen, jag kan ha roligt, jag kan njuta av livet, jag kan planera för framtiden, ja jag kan till och med tänka mig en ny relation.
 
Men vad ont det har gjort och Emmas ord är så klockrent "Sorg är kärlek som blivit hemlös"

Helt plötsligt så visste inte min kärlek var den skulle ta vägen, den hade inget hem att landa i längre, den hade blivit "hemlös".
Kärleken fanns där precis som innan men den var inte välkommen längre....
Så här skriver Emma:
 
Om vi skulle ta och se på sorgen som den är. Som ren sann kärlek som tappat sin hemvist. En källa som inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Låt oss säga att vi förlorat någon som vi älskat av hela vårt hjärta. Kvar står vi med ett blödande hjärta i handen, fickorna fulla av sorg, och en kärlek till en person som vi inte längre kan ge till. Om vi då tar hand om den stackars sorgen inom oss och hjälper den värka ut och hitta en ny plats att växa sig stark på istället för att överge den, fly den och tro att den kan vara där ensam utan hem inom oss och göra oss vilsna. När vår kärlek (sorg) behöver oss så behöver vi också den. Det är en process av livskraft hur konstigt det än må låta. Och om vi ser sorgen som kärlek kanske det är lättare att låta den få vara där den är en stund. Att vi tar den i handen och tillåter oss att känna det som känns tills det sakta tonar ut i en symfoni av ren kärlek och glädje över det vi fått uppleva med den vi faktiskt förlorat.
 
Sedan kan vi komma ihåg att allt som vi upplevt har vi för alltid kvar. Inga minnen kan någonsin tas ifrån oss. De lever kvar i våra cellminnen och gör dig till den du är. Du kan alltid plocka upp ett minne och göra det levande för din inre syn. Och alla som lämnat oss finns på så sätt kvar. Om du vill finns de också i vinden den ljumma sommarkvällen, i barnens skratt, i den doftande nyutslagna rosen, i de sakta singlande snöflingorna i gatljussken i december och i alla vackra färger när hösten är som skönast.
Allt finns...alla finns...
 

Så vackert Emma, svårt att ta till sig kanske när man är mitt upp i en sorg, men i dag kan jag läsa det och ta lärdom av det.
 
God natt gott folk
 
 
Knäckebrödsbak!
I går blev det knäckebrödsbak, ett fantastiskt gott bröd som är fyllt med olika nyttiga fröer och det är glutenfritt.
Jag har bestämt mig för att försöka leva utan gluten, har upptäckt att jag inte mår så gott av det, jag tror inte jag är glutenintollerant men kanske glutenkänslig, jag behöver ju inte alltid vara utan men åtminstone i vardagen så ska det bli betydligt mindre.
 
 
 
 
 
Här kommer recept
 30 bitar
  • 1 dl sesamfrö
  • 1 dl solrosfrön eller pumpakärnor
  • 1/2 dl krossade linfrön
  • 1 dl pumpafrön
  • 2 dl majsmjöl
  • 1/2 tsk salt
  • 2 dl kallt vatten
  • 2 msk olivolja

Så här gör du

  1. Sätt ugnen på 150˚C.
  2. Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Tillsätt vattnet och oljan och rör om till en lös smet.
  3. Bred ut smeten på en plåt (ca 30x40 cm, för 30 bitar) med bakplåtspapper.
  4. Grädda mitt i ugnen ca 25 minuter. Ta ut plåten och skär eller sporra i så stora bitar du vill ha. Grädda ytterligare 20- 25 minuter.
  5. Låt brödet svalna på galler.

För alla

Brödet är fritt från laktos, mjölkprotein och ägg.
Vill du göra med andra mjölsorter så går det bra, byt bara ut majsmjöl mot annat typ dinkel, råg eller graham.

Ibland gör jag dem riktigt tunna då kavlar jag med ett bakplåttspapper ovanpå också, sen brukar jag låta brödet stå kvar i ugnen så det får torka till ordentligt i eftervärmen.

Lycka till

 

En tuff dag men full av kärlek!
 
I dag fick vi ta ett definitivt farväl av Desirée, vi hade urnsättning på kyrkogården.
 
Jag har varit sentimental sedan helgen när jag var med Peter och Gunilla i husbilen, saknaden av Desirée var så stor just där och då och sen har den följt mig, så i dag var det inte enkelt.
Vi var samlade delar av familjen, alla kunde inte vara med. Vi fick en fin stund tillsammans med mycket känslor.
Sen bjöd mamma och pappa på middag i deras nya fina lägenhet.
Livet går ju vidare även om man nu och här tycker att det inte känns så, Desirée har lämnat stora och underbara avtryck i våra hjärtan och det får vi leva med.
Den här bilden får representera hur jag tror hon har det i dag.