Vilken fantastisk idé, så bra tanke men kommer vi att nå dit innan valet?
I fredags var jag på min första träff och mötte söta, intelligenta, charmiga Maryam från Afghanistan. Vilket möte!!!
En söt tjej möter mig vid korsvägen strax innan 13 i fredags, vi lyser upp båda när vi känner igen varandra efter den lilla bild som finns i telefonappen WelcomeApp.
Vi tar oss tillsammans till matstället jag hade valt ut, munnarna går på oss båda vi är nyfikna på varandra.
men det som slår mig är att det känns som vi känt varandra länge. Vi är lika sociala, vi skrattar och delar livet.
Skillnaden är väl våra liv innan vårt möte.....
Jag växte upp i trygghet med mycket kärlek
Mina första 8 år levde jag i Sverige, visserligen flyttade vi mycket (minst 6 gånger på 8 år) och det blev många förändringar, med vänner och den tryggheten.
Men jag var ändå trygg i mig själv och i min familj.
När jag var 8 flyttar vi till Argentina och då kan man kanske tycka att det skulle rucka på min trygghet, men nej....
Jag behåller min trygghet, jag lär mig ett nytt språk, jag får nya vänner, jag får en ny kultur, trotts det så ruckas inte min trygghet.
Två år senare är det dags för en ny långflytt, mamma och pappa tar med oss till Ecuador. Dit kommer vi med bara våra resväskor, allt blir kvar i Argentina.... Där skulle min trygghet ha kunnat fått sig en smäll, men nej.
Mor och far var min trygghet och jag visste att vad som än hände så skulle det bli bra bara jag fick ha dem hos mig.
De hade kunnat skicka mig till en svensk internatskola i Bolivia som många missionärer gjorde med sina barn, men mina kloka föräldrar valde att sätta oss i ecuadorianska skolor för att inte rucka på vår trygghet.
Jag var ett oerhört lyckligt barn, jag var en del av kulturen, jag hade en massa vänner, jag hade mina syskon och jag hade mina föräldrar.
Min trygghet rubbades när jag valde att gå in i ett äktenskap med en man som inte visste var trygghet var och antagligen aldrig upplevt det heller.
Där tog min trygghet slut och det var många år som den inte var närvarande i mitt liv, 20 år.
I dag har jag hittat tillbaka till den och själen mår fantastiskt bra.
Maryam föddes i Iran med föräldrar på flykt och kom tillbaka till sitt hemland som 15-åring, hon studerade till journalist och hade hon haft någon trygghet innan så tog den nog slut där...
Hon upplevde hur flera av sina journalistkollegor blev mördade pga. det de skrev och hon valde att lämna sitt hemland ensam för att inte gå samma öde till mötes.
Jag kan bara tänka mig hur otryggt det måste kännas, lämna mor, far och syskon samt sin kultur och vänner för ett land i norr som hon inte vet något om.
Men det finns ett enastående driv i henne och hon har i dag efter 4,5 år i Sverige lärt sig svenska, gjort en master, jobbat som lärare och forskarassistent, mm
Framförallt har hon skapat sig ett liv i Sverige och hon känns otroligt trygg och harmonisk.
Jag beundrar henne, hon är 29 år gammal i dag och hon var yngre än 25 när hon kom hit från ett land där kvinnor inte har något värde överhuvudtaget men här tog hon sin chans och jag väntar med spänning på vad det ska bli av denna fina kvinna.
De driv som finns i henne kommer att leda henne långt.
Tack #10000luncher för möjligheten till integration på detta vis, Jag tror och vet att mötet i fredags med Maryam bara är början på en lång vänskap där hon kommer lära mig mycket.
Tacksam var ordet för i fredags