Livet

publicerat i Dagbok;
Lördag
Älskar sånna här dagar, regnet öser ner utanför mitt köksfönster, jag ser det inte men hör det.
Jag har tillbringat större del av dagen på min köskssoffa med ryggen mot regnet, med antingen en bok, en tidning eller datorn framför mig.
Har rest mig upp för att ta ut tvätt från tvättmaskinen eller laga lite mat.
Annars är det helt ljuvligt att höra regnet och sitta här och veta att det är helt OK, jag kan, jag får, ingen bestämmer över mig.....
 
Vilket fantastiskt liv jag fått att leva, tänk att jag i dag kan känna det.
Det var inte en självklarhet för 10 år sedan, inte ens för tre år sedan.
Jag njuter av nästan varje sekund, jag kan till och med njuta av ensamheten numera.
Det var verkligen inte en självklarhet för några år sedan, då ville jag till vilket pris som helst träffa någon att dela livet med men i dag är jag inte så säker på det längre....
Jag är ju så otroligt fri, fri att leva de liv jag vill leva, inte kompromissa med någon som drar åt annat håll.
Jag har drömmar som fyller min tillvaro, drömmar som jag i så fall skulle behöva dela och som kanske inte skulle tas emot med samma glädje som min glädje.
 
Jag säger inte nej till kärleken om den skulle stå mitt framför mig och inte flytta på sig men jag säger inte heller nej till att leva ensam resten av mitt liv.
Det finns ett lugn i det, en trygghet i att jag klarar det här och jag klarar det till och med riktigt bra.
 
I torsdags åkte jag en sväng till mor, hon fyller snart 80 den lilla krutgumman och vi planerade just hennes 80-års dag.
Jag trodde jag kände min mamma, hon vill inte ha kalas, nej hon vill umgås med familjen, enbart.
Så har det alltid varit och så trodde jag att det var.
Men ack så fel jag hade, för några veckor sedan satt hon i sitt vardagsrum tillsammans med mig och min kompis Cecilia och berättade att hon vill ha kalas, hon vill fira att hon fyller 80. WHAT!!!
Ja så är det, hon vill partaja och hon vill ha goa vänner runt omkring sig.
Sist hon hade kalas var hon 10 år så det är väll verkligen på tiden, 70 år tog det till nästa.
I går var vi på begravning för en av hennes fina mostrar, Irene fick sluta efter ett rikt och vackert liv.
En gosig liten tant som hade nära till skrattet, så otroligt lik min mormor.
Hon somnade in efter 95 år av omsorg om andra och flit. Det går nog inte att räkna alla sockar hon har stickat till välgörenhet, alla rulltårtor hon bakat till Pingstkyrkans secondhand, alla böner hon bett.
Finare själ får man leta efter.
I går på begravningen satt jag och tänkte på min egen begravning.
Vad kommer folk att komma ihåg mig för?
Vad kommer att sägas om mig den dagen jag inte finns mer?
Har jag levt mitt liv så att jag den dagen jag får sluta kan gå rak i ryggen in i himmelriket och känna att mitt lopp är fullbordat, jag är nöjd och stolt över vem jag var?
Jag hoppas det, men jag har fortfarande mycket att arbeta med.
 
Nej gott folk, nu tjuter tvättmaskinen på mig så det är väll bäst jag tar ut tvätten och hänger upp den.
Trevlig lördagskväll
Skål!!
Kombucha i glaset