I Lördags åkte jag iväg till min vän i Falkenberg, på söndagen vaknade jag upp av ett sms från min bror.
Jag blev alldeles kallsvettig och ringde upp honom direkt, Vad har hänt?I mitt älskade Ecuador hade det varit en jordbävning på 7,8.
Så hjälplös man känner sig när man är så långt borta och inte vet vad som kan ha hänt.
Min bror Peter hade ringt upp våra absolut närmsta vänner som är som syskon för oss och ena brorsan svarade inte men den andra fick han pratat med.
Just i vår stad, staden som såg oss växa upp hade det inte hänt så mycket mer än att det varit en ovanligt stark skakning.
Men på kustremsan och framförallt i norra delen av Ecuador så var det fruktansvärt
Städer och samhällen som Muisne och Pedernales är ordentligt drabbade och i Manta som ligger ganska så långt ner och inte så nära epicentrum hade tre hotell rasat, i Guayaquil, Ecuadors största stad så hade det också hänt en del.
Det är den största jordbävning sedan 1979, och då var det också kusten som var drabbad, vi bodde där då och jag minns att jag vaknade av att sängen rörde sig i rummet och lampan vajade ordentligt från sida till sida.
Vi lärde oss att leva med att jorden rörde sig lite då och då, det blev verkligen vardagsmat för oss.
Nu blöder mitt hjärta för detta folk som tog mig till sitt hjärta när jag var barn, landet som såg mig växa upp och bli vuxen, landet som formade mig till den jag är.
Ecuador är lika stor del av mig som Sverige, jag har två hemländer och två modersmål, jag hade aldrig varit den jag är i dag utan mina år i detta vackra land.
Mina barn bär Ecuador i sitt blod även om Sverige är deras hem.
I dag finns mina tankar böner och tårar hos mitt folk.