Tittilina

Min livsresa eller min livs resa

Jag har nu varit ute i dryga 8 veckor på den resa som jag hoppades på att så småningom skulle ge mig möjlighet att djupandas igen, ge mig tillbaka tron på att jag kan, få mig att känna att jag duger trotts allt. Min längtan var att förhoppningsvis bli av med värken i kroppen, den där värken som plågat mig i år, den som ingen läkare rår på, den som spökvandrar i och på min kropp.

Ibland djupt inne, andra dagar så ytligt så jag har tänkt att jag kanske kan skrubba bort den. Värken som när läkaren inte kan förklara den så har jag försökt självdiagnostisera kan det vara gluten eller kanske laktos, om jag slutar med rött kött eller kanske äter nyttiga smoothies, frön eller rent av fastar för att rensa kroppen på gifter?

Vad har jag inte gjort dessa sista 10 år för att må bättre.

Vissa perioder har varit bättre än andra, så pass så jag trott att nu vänder det, nu håller jag på att bli mig själv igen för att bara någon vecka senare återvända till samma eller ibland värre.

Jag fick för några år sedan prognosen PTS på grund av alla år i ett destruktivt äktenskap med hot, våld och psykisk misshandel.

Tänk om utmattning kunde få bli en accepterad sjukdom där det från början sätts in rätt behandling beroende på just den patientens behov.

Så mycket lidande som skulle undvikas.

I vilket fall som helst så bestämde jag i november 2016 att jag måste vända detta, jag är värd att må så mycket bättre, jag är värd att få jobba heltid om jag vill, jag är värd att slippa gå hos läkaren år efter år varannan månad för att ännu en gång dra min historia och försöka få han och försäkringskassan att förstå att jag är inte bättre och ibland kanske ljuga lite om att nu kanske det är lite bättre för att få en nöjd läkare, försäkringskassa och även mig själv.

Jag hade försökt så mycket men utan resultat, så när resan kom upp i min hjärna var det verkligen sista halmstrået.

I dag tror jag inte längre att den bara dök upp i "min hjärna" jag tror att Gud talade till mig, min Gud som har och har haft omsorg om mig under alla år.

Han som bar mig under mina 20 år i ett helvetesäktenskap, han som gav mig styrkan att ta mig ur det och han som har funnits vid min sida under dessa år när kroppen och hjärnan har svikit mig.

Samme Gud har under dessa 8 veckor gett mig hoppet tillbaka, han har visat mig så mycket kärlek genom människor som bara har funnits där.

Hittills har det varit en kärleksresa som har fyllt mitt inre och min själ, jag har bara fått vara, inga måsten, inga krav utan dan som den kommer.

Kärleksresa, för jag går i mina egna fotspår, jag besöker ställen där jag har varit lycklig, jag träffar människor som jag älskar men inte kan dela livet med pga avståndet.

Åtta veckor har gått och 7 månader är det kvar, jag börjar tro att jag kan bli hel.

Jag befinner mig just nu i i det land som såg mig växa upp, här var jag lycklig, här har jag massor av vänner som bara vill mitt bästa, här får jag vara mig själv.

Jag har det så bra, jag har fått en egen lägenhet i två månader, jag får ta allt i min takt, vill jag bara vara hemma och titta på film en hel dag så kan jag göra det, men jag har också vänner som hör av sig dagligen och hör hur jag mår och om jag vill komma hem till dem.

Jag tar det lungt men träffar nästan varje dag någon av mina vänner, i kväll kom Coty efter jobbet och hämtade mig så tog vi bara några timmar tillsammans över en kopp på ett café.

En bild på oss för fem år sedan när jag var här sist, glömde ta en bild i dag

I morgon kväll ska jag på födelsedagsfirande, Samuel fyller 28 år

Men däremellan så är jag hemma och pluggar, ser på film, lagar min mat, tar promenader och bara njuter av att vara.

Varje dag gör jag mina nyttiga drinkar och äter nästan bara grönsaker, frukt, lite ägg, fisk och kykling

Nyttigare än så kan man knappast börja dagen.
8 veckor är det kvar här i Ecuador och sen väntar USA.
 
Jag tror på en ljus framtid
God natt från Ecuador gott folk
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress