Tittilina

Honolulu och Waikiki

Jag är blown out, fantastiska dagar.

Hade jag vetat vad jag vet i dag så hade jag helt klart gett Ohau några dagar till men nu blev det inte så, så det får bli till att återvända......

Jag är ju en storstadstjej eller tant kalla det vad ni vill men storstäder gillar jag.

Jag är uppvuxen i en liten storstad 2 miljoner invånare och jag bor i en liten storstad, Göteborg min älskade hemstad sedan 25 år tillbaka, det är bara så att storstäder attraherar mig och har den då även beachliv då är den extra attraktiv.

 

Men om vi ska återgå till Oahu som Ö så inser jag att jag missat mycket och det är självklart man hinner inte se mycket på två dagar. Vi lämnade ju aldrig Honolulu för det var så mycket att se och uppleva.

 
 

Vi bodde mitt i smeten vid Waikiki Beach.

Om man är ute och reser så länge som jag gjort så måste man hålla i pengarna så det fick bli ett vandrarhem för 87$ per natt och rum så jag och Ewa delade på det.

 

Helt klart så höjde vi medelåldern drastiskt under dagarna vi var där.

Det var ett Surfställe med ungdomar från hela världen.

 
 

Men vi fick ett eget rum innanför ett annat tvåmanna rum och vi delade kök och badrum med dem. (null)

Frukost ingick även om det bara var rostat bröd med peanut butter och sylt som pålägg och en kopp te så var det helt ok fram till lunch.
 

Vi är nöjda med Waikiki Beachside hostel och kan verkligen rekommendera det. 

 I går var vi ute på Pearl Harbor, vi insåg ju ganska så tidigt att man kan inte ha varit på Oahu utan att besöka detta ställe.

Jag är inte särskilt historieintresserad och definitivt inte krigsintresserad men det var intressant att få reda på vad som hände den där 7/12 1941 när Japan överraskade USA med att bomba tre av deras stora fartyg och flera tusen miste livet.

 
 

Efter Pearl Harbor hoppade vi av i China town och käkade Koreansk mat, så fantastiskt gott. När vi sitter där så börjar vi prata om The Cheescake Factory, jag sa till Ewa jag har varit här i USA sedan slutet på december men än har jag inte varit på TCCF och det brukar vara det första jag besöker när jag kommer till USA....

Det måste ju finnas en här, vi googlar, japp, visst fanns de det, bara ett stenkast ifrån där vi bodde.

Hoppar på bussen och åker dit, min gom njöt kan jag säga.

 

Sen gick vi ner till stranden och tillbringade resten av eftermiddagen och kvällen där.

Solnedgången var amazing.

 
 
Medan vi satt där och fotade kort efter kort så dyker det upp en äldre herre i rullstol och som de flesta amerikaner så hälsar han artigt och frågar lite, det slutade med att vi satt och pratade i över en timme.
Han hade varit i Sverige på 60-talet när han var ute och tågluffade, han var gift med en kvinna som hade föräldrar som båda var från svenska familjer, hon var från Minnesota.

Han själv räknade sig som "native Hawaiian" men hans rötter var från China.

Han hade arbetat som advokat och politiker.

Ja jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om både han och Ön.

Kvällen tog slut och vi fick gå åt olika håll.

Min passion i livet är ju människor, jag älskar kommunicera med människor av alla slag och kulturer 

 

Min mamma har sagt till mig att medan andra samlade på mynt, bokmärken, etc så samlade jag på vänner.

Och hon har så rätt, vänner och människor har alltid varit viktigt för mig, det är därför jag har kunnat göra den här resan på 9 månader för jag har alltid vårdat mina relationer, aldrig tappat taget.

Jag har besökt vänner under den här resan som jag inte har sett på 45-30 år men tack vare att jag har hållit kontakten så finns dom kvar och vi plockar upp som om det var en vecka sedan vi sågs.

 

Jag vet inte hur många jag har fått tack nej till att bo hos för man kan ju bara bo hos en åt gången.

 

Vänner är min skatt och nu har jag varit runt och putsat på den och njutit av det vackra i den.

 

Jag kommer aldrig mer bli densamma efter den här resan, vad den har gjort med mig skulle ingen terapi i världen kunnat åstadkomma.

Jag bestämde mig en dag i november 2016 och meddelade min familj under julhelgen att under 2017 ska jag göra en långresa på ett år...

Det blev bara 9 månader tack vare en klok vän som sa till mig att "du kan inte komma tillbaka till hösten då blir du deprimerad, kom hem till sommaren så du får det bästa av Sverige också"

Jag kan inte fatta vart tiden tog vägen jag har varit på resande fot i 6,5 månader och det känns som några veckor, men när jag tittar tillbaka på allt jag gjort så är det otroligt att jag hunnit med allt det.

 

Jag har med mig en del av min skatt väl bevarad som fantastiska minnen och foton som jag kan ta fram när jag vill.

 

Jag är så nöjd med mig själv och de senaste halvåret. 

Sitter på Starbucks i San Fransisco och försöker skriva på telefonen wi-fi är en bristvara i USA men Starbucks är en klippa.

God natt från mig och God morgon till er

 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress